Akta anka!

Hej alla. Annas tur att tala.

Eftersom att anvanda biltutan i Sverige ar ett big NO NO tankte jag bara dela med mig av mina nya upptackter. Det finns inte bara en typ av tutor, utan manga. Man kan tuta hart och kort (den ar mycket popular, speciellt i Delhi), eller mjukt och lange. Sjalvklart kan man ocksa kombinera dessa tva i flera varianter. Men det tar inte slut dar. Det finns ocksa malbrottstutan som varierar sig i decibel och tonlage under sjalva tutet, och sa finns forstas min absoluta favorit... Anktutan. Den liksom kvackar fram ett Akta Anka, har kommer jag!

Jag har ocksa lart mig att uppskatta det febrila tutandet redan etfter ett par dagar. Det gor att jag vet om det kommer en bil utan att jag behover vanda mig om hela tiden, och kan darmed lunka at sidan precis i tid for att antingen bilen ska behova bromsa eller jag bli pakord!

Mycket bra.

Nu ska vi leta pa var nya arbetsplats.

Puss och kram alla sotnosar!

Vi ar pa varldens basta stalle <3

Hej igen!
Amanda som skriver. Vi har det ungefar hur bra som helst. Vi bor pa ett hotell som har varldens sotaste agare. Han bjod oss pa valkomst-te med saffran och kanel i (testa, det var hur gott som helst) och sen hangde han med oss pa takterrassen nar vi kom hem fran en night on the town sa att saga.
Vi spelade snooker med lustiga tibetaner. Tyvarr blev vi utklassade, men vi ska nog fa revanch ska ni se. En av tibetanerna sa "you look like an actress" och jag tankte "javlar om han sager Nicole Richie, da gar jag!". Som tur var horde jag inte vad han sa sen. Jag tanker anta att han syftade pa Sylvester Stallone.

Igar var vi pa en conversation class. Det gick ut pa att vi snackade engelska med varldens raraste tibetaner som ville lara sig. Jag snackade med en tjej och en kille som var hur sota som helst. Dom sa sjukt smarta saker. Killen hade flytt over bergen for att komma hit!
Sen fick vi sitta i en ring och en och en stalla oss upp och saga bra tips for att sluta roka. Jag har ju inte sa mycket erfarenhet av att sluta roka sa jag sa bara "ehhh, it's smelly and dangerous, uuuummmm, yeah".

Idag letar vi vidare efter Multi Education Center dar vi ska jobba. Helt seriost, vi letade hela dagen igar, men hittade det inte. Vi hittade snookergrabbarna, hotel Pink House och conversation class:en istallet. Idag ska vi dock skarpa oss och leta stenseriost. Var bara tvugna att blogga lite forst. Haha.

Puss pa er alla hemmararingar. Saknar er saklart!

Update

Vi ar framme och har sovit. Det var nice. Har luktar det sopor, men vi trivs toppen anda. Det finns jattemycket att beratta om, men vi har redan bestamt oss for att blogga om en man pa ett plan. Han var stor, full och luktade anis. Och han ville VALDIGT garna prata med oss och ta upp halva Amandas sate. Det tals att sagas att hon spenderade atta timmar i ett sate brevid honom.
Ingen av oss ville bli kissnodiga, for det hade nog varit hemskt jobbigt att forsoka ta sig forbi honom. Da hade vi ju behovt tilltala honom.
Han sa "you are like daughters to me", vi sa "eeeehhhhhh".

Ikvall aker vi till Dharamsala. Forhoppningsvius ar det lite svalare dar och luktar lite mindre ackelpackel. Dock har vi inte sa stor ratt att uttala oss. Vi stinker namligen ocksa ratt bra. Vi har redan kommit in i lurk-lunken riktigt bra, da vart vatten inte fungerade imorse och vi inte ens blev upprorda.
Ta en vatservett, vill jag minnas att jag sa nar Anna skulle duscha och jag upplyste henne om att vattnet inte funkade.

Nu ska vi hitta mat. PUSS

Flygplatsfilsofi

Hej igen!
Nu sitter vi på flygplatsen och väntar.

Anna Hatt konstaterade att flygplatser onekligen är mycket speciella by night (och för övrigt annars också). Ingen låtsas om att det är mitt i natten, utan alla kan i princip välja själva vad de vill att klockan ska vara. Känner man för eftermiddagsglaset med rödvin klockan fem på morgonen är det helt okej. Ingen reagerar. Vill man se ut som skit och sova, hängandes över tre stolar, är det också okej. Ingen kastar onda ögat för det.

Nu vill Amanda åka till Indien, och det passar ju bra, för vi är faktiskt PÅ VÄG!

Puss och kram
AA

Funderingar inför resan

Hej!
Den här bloggen kommer handla om min och Anna Hatts resa till Indien. Vi ska vara borta i två månader, och spendera åtminstonde en av de tu med att undervisa exiltibetaner i engelska.
Dessutom tänkte vi försöka hinna med att gå lite kurser i buddhistisk filosofi, yoga och fånga en glimt av Dalai Lama om han är hemma.
Jag är medveten om att det för det första är oerhört pretentiöst att vara nitton år och tro att man ska kunna förändra världen. Och att det för det andra är än mer pretentiöst att försöka göra det genom att backpacka till en indisk liten bergsby. Och att det för det tredje är så kissenödigt pretentiöst att man nästan måste slå sig för pannan att starta en reseblogg vars namn är hämtat från en John Lennonsång.
Men, jag tror att det är viktigt att ta vara på sina pretentioner innan de dör. När jag är gammal och desillusionerad kanske det ändå kommer kännas lite bra i magen att veta att jag i alla fall försökte.
Eller så skrattar jag bara bittert åt min tidigare naivitet och häller upp ytterligare ett glas rökig whiskey medans jag konstaterar hur förtappad mänskligheten är.
Det får jag hursomhelst antagligen reda på med tiden. Just nu tänker jag bara njuta av att jag fortfarande är hoppfull och har platt mage.


Ryggsäckarna är packade. Både den enorma backpackerryggan som får mig att se ut som en liten fjant och fina fina kommunistpuckeln som ironiskt nog är blå.
Jag har separationsångestgråtit en del, och värre blir det nog inatt när vi faktiskt åker. Jag kommer sakna världens bästa mamma, pappa, mormor, brorsa och kompisar. Det är buddhistiskt så det förslår, kärlek och att vara fäst vid något kommer med lidande som ofrånkomlig bieffekt.
Men, jag låter mig inte nedslås. Jag är glad att jag gråter över att jag kommer sakna ovan nämnda människor. Det hade varit så mycket hemskare att inte ha någon alls att sakna.

Idag har jag mest kräkts och gråtit. Men det har ändå varit en fin dag. När jag satt där hukad över toastolen och hulkade ilsket och febrilt samtidigt som min mage försökte vända sig ut och in tänkte jag som jag alltid gör när något är jobbigt. Ett liv utan självprövning är inte värt att leva. Tack Sockan, du hade minsann känsla för att trösta magsjuka små nittonåringar med separationsångest.

Amanda