Funderingar inför resan

Hej!
Den här bloggen kommer handla om min och Anna Hatts resa till Indien. Vi ska vara borta i två månader, och spendera åtminstonde en av de tu med att undervisa exiltibetaner i engelska.
Dessutom tänkte vi försöka hinna med att gå lite kurser i buddhistisk filosofi, yoga och fånga en glimt av Dalai Lama om han är hemma.
Jag är medveten om att det för det första är oerhört pretentiöst att vara nitton år och tro att man ska kunna förändra världen. Och att det för det andra är än mer pretentiöst att försöka göra det genom att backpacka till en indisk liten bergsby. Och att det för det tredje är så kissenödigt pretentiöst att man nästan måste slå sig för pannan att starta en reseblogg vars namn är hämtat från en John Lennonsång.
Men, jag tror att det är viktigt att ta vara på sina pretentioner innan de dör. När jag är gammal och desillusionerad kanske det ändå kommer kännas lite bra i magen att veta att jag i alla fall försökte.
Eller så skrattar jag bara bittert åt min tidigare naivitet och häller upp ytterligare ett glas rökig whiskey medans jag konstaterar hur förtappad mänskligheten är.
Det får jag hursomhelst antagligen reda på med tiden. Just nu tänker jag bara njuta av att jag fortfarande är hoppfull och har platt mage.


Ryggsäckarna är packade. Både den enorma backpackerryggan som får mig att se ut som en liten fjant och fina fina kommunistpuckeln som ironiskt nog är blå.
Jag har separationsångestgråtit en del, och värre blir det nog inatt när vi faktiskt åker. Jag kommer sakna världens bästa mamma, pappa, mormor, brorsa och kompisar. Det är buddhistiskt så det förslår, kärlek och att vara fäst vid något kommer med lidande som ofrånkomlig bieffekt.
Men, jag låter mig inte nedslås. Jag är glad att jag gråter över att jag kommer sakna ovan nämnda människor. Det hade varit så mycket hemskare att inte ha någon alls att sakna.

Idag har jag mest kräkts och gråtit. Men det har ändå varit en fin dag. När jag satt där hukad över toastolen och hulkade ilsket och febrilt samtidigt som min mage försökte vända sig ut och in tänkte jag som jag alltid gör när något är jobbigt. Ett liv utan självprövning är inte värt att leva. Tack Sockan, du hade minsann känsla för att trösta magsjuka små nittonåringar med separationsångest.

Amanda